Och så hände det igen. Det som egentligen inte får hända. En av mina stora förebilder går ut och hyllar mig igen. Simon och jag har kört "Cross-bar-challenge" på träning i 4 år snart.

Egentligen är min största hyllning till honom att jag inte vågar säga till mina vänner att jag känner honom, för dom tror jag ljuger. Precis som Becks sa till sina vänner angående Zidanes sista ord till honom innan matchen mot Villarreal. "David, jag är stolt att ha spelat bredvid dig". 

Simon är en utopi bland människor, en hägring som är lika vass med munnen som Messi är på små ytor och lika elegant på planen som nummer 14 är i Tottenham.

Simon är allt Zlatan inte är. Ödmjuk, bra på crossbollar och skulle utan problem smälta in på La Masia.

Jag vill aldrig sluta känna dig Simone.

Jag älskar dig.

Din Becks.