Snart drar säsongen igång på allvar med Andrea Doria. Året har börjat bra för min del, laget tycker jag har spelat bra stundtals, när vi spelar bra på alla vis så vinner vi varje match med 6-0 och spelar vi med exempelvis dåligt tempo i passningsspelet eller saknar skärpa framför mål så förlorar vi med 2-3 4-3. Lite som Real Madrid för några år sen.

Men Andrea Doria handlar i grund och botten inte om att vinna eller förlora, oavsett hur dåliga förlorare varenda en är i vårat lag, inte minst jag. Det handlar om glädje, harmoni och värdighet, en chans att göra det man älskar med folk man älskar och respekterar. Att spela med spelare som egentligen borde spela flera serier högre upp. Att förstå att fotboll är något man andas och älskar på samma sätt som man älskar en kvinna. På den här nivån är det inte så allvarligt, inte ens på div 3 nivå, om man inte är en 15 åring som spelar där. Vilket skulle vara väldigt konstigt eftersom man borde bli skolad av en bra klubb tills man är 15.

Jag älskar att spela med Fred Persson, jag ser allt i honom som jag vill se hos en fotbollsspelare, enkelheten och tanken att spela bollen snabbt. Man behöver itne stå på en boll för att spela bra, det är spelare som han som småkillar ska kolla på och se hur man gör. Hans spelstil gör det enkelt att komma in i vilken match som helst, mot vilket motstånd som helst.

Jag tycker min vän Johan har startat sin sejour i Doria på bästa sätt, spelat enkelt och krigat, det han är bäst på, och självklart gjort mål också.

Våra nya matchtröjor är fantastiska, nu med vitt tryck på ryggen och större bokstäver. Jag har nummer 32 på min rygg. Jag kommer aldrig ta av mig min 32a. Jag kommer aldrig vilja spela för någon annan klubb än Doria. Jag vill bli äldre med Doria och se alla mina idolers barn växa upp, se Nikolaj Heggelund debutera med nummer 7 och vara där när min son tar sitt första steg på Sjösalavallen. Barcelona är "mer än en klubb" men Andrea Doria är mer än allt annat.

//32