Precis kommit hem från fotbollsmatch med mitt division 6 lag. Det var 25 personer runt plan och vi vann matchen. Vi leder division 6 nu och går allt enligt planerna så kanske vi får linjedomare nästa år.

Men vänta nu.......

Det är inte en vanlig fotbollsmatch och det är inte vilket division 6 lag som helst, och dom 25 personerna var bland annat Oscar och Sellfors, och vi vann inte bara en division 6 match, vi vann en match som gör att vi inte förlorat på 23 raka.

Jag spelar i Andrea Doria!

Jag är knappt värd att spela i Andrea Doria, ingen är värd att spela i Andrea Doria. Andrea Doria finns i alla mina drömmar, dom gör så jag mår bra och lyfter mig när jag mår dåligt.

Hur ska jag berätta för mina barn att Fred Persson hjälpte på mig en kaptensbindel. Spelaren som alla vill vara, han jag ser upp till kanske mest av alla rent fotbollsmässigt, han som var helt överlägsen idag, och då menar jag heeeeeeeeeeeeeelt jävla överlägsen. Fred har en lägsta nivå som min högsta nivå, han går in i varenda bollduell som om de vore det sista han gjorde. Så att han står på planen och trär på mig en kaptensbindel för att jag för en stund ska leda detta lag, är för mig det största jag varit med om inom fotbollssammanhang. Att min tränare ropar till sig mig att komma till sidlinjen för att få kaptensbindeln när Fred Persson står där ute och är helt dyblöt av allt slit, jag vet inte vad som är större. 

Det är helt omöjligt för mig att förklara detta för dig som inte förstår hur romantiska alla dom 15 sekunderna var, jag skiter i det, dom som förstår ska förstå. Jag skriver denna blogg för att få ut alla känslor, inte för att roa folk.

När vi sedan kom in i omklädningsrummet efter att Johan avgjort den 545e matchen i min karriär, framför ögonen på mig, så klappar vi igång och jublar över vinsten, våra röster överstiger hammarbybacken utanför med mil, alla mina hår på kroppen reser sig och jag känner hur nära jag är på att börja gråta. Det är det som är fotboll, det är det som är mitt Andrea Doria. 

Det enda jag saknar från denna kväll är att jag inte hann kyssa tillbaka när Jeppe sprang fram till mig efter slutsignalen.

Sen bytte jag om, vaktmästaren släckte lyset på hammarbyhöjden, jag gick genom grinden och hem för att jobba i ett varuhus imorgon. Det ingen vet som kommer innanför PUB dörrar imorgon är att jag varit med om något få förunnat kvällen innan, och att det gör mig till en bättre människa.

Tack Doria Tack

För evigt trogen
Bato "Roger" Antunovic