Imorgon börjar Wimbledon.

Just nu rullar matchen Nadal (1) - Roger (2) på min TV. Det är Madrids Mastersfinal från i år. Det är där vändning nummer två kommer i Rogers karriär. Jag njuter fast jag sett varje boll en gång tidigare.

Det är jättemånga som fått upp ögonen för tennis i Sverige nu efter Robin Söderlings framfart på det röda gruset i Paris. Jag tycker det är kul på ett sätt, på ett annat sätt äcklar det mig eftersom jag älskat tennis i många år och följt Roger Federers karriär.

Roger är så stor för mig att jag höll på honom trots att en svensk spelade på andra sidan nätet i Roland Garros. Han spelar tennis på ett sätt där varje slag ser ut som ett datoranimerat slag. Så vackra rörelser och perfekt teknik kommer ingen någonsin att ha. Man kan ha en fin backhandsving, men mer brukar man inte ha (läs Youzhny, Haas).

När Roger spelar tennis så visar han knappt någonting, han bara kör, är en gentleman och har vunnit allt som går att vinna. Med sin Franska öppna titel för någon vecka sen blev han en av få att vinna alla fyra Grand Slams. Men det mest skrämmande rekordet måste väl ändå vara hans 20 raka semifinaler i Grand Slam sammanhang.

Om du inte förstår tennis eller hur stort det rekordet är så är det dom att Sverige skulle ha varit i Semifinal i VM 74, 78, 82, 86, 90, 98, 02, 06 förutom när vi väl var det 1994. Med andra ord, helt omöjligt. Inte ens Brasilien eller Tyskland har varit i närheten.

Det sjuka med Roger Federer är att han är så överlägsen i en tid då alla spelare har minst ett slag som är riktigt dödande, den sport där man spelar 11 månader i rad och vilar 2 veckor i december bara för att börja träna igen för nästa år, och den sport som till 90% bygger på mental styrka. I tennis spelar det inge roll om du är bättre på alla slag än din motståndare, har du en dålig dag och du börjar tänka på annat så smäller det bara och du blir bruten, vips 4-6 i första set. I tennis kan du inte göra mål efter 4 minuter i powerplay och grisa dig till 1-0 mot bättre motstånd, du måste spela varje boll och vinna den där matchbollen efter 3 timmars spel. Det är det som gör min beundran för Roger så stor.   

Jag skrev en sorgsen krönika om Roger för ungefär ett år sedan. En krönika som handlade om att han tappade sin förstaplats till Rafael Nadal (2).

Han har inte spelat sin bästa tennis sen dess enligt många. Men ändå så har han vunnit U.S Open efter det, förlorat i 5 set mot Nadal i Australian Open där han borde vunnit, och nu vunnit Franska. Det är självklart att man har så höga förväntningar på honom, han är trots allt den bästa spelaren som vandrat på denna jord. Men han är fortfarande människa.

Nu är han tillbaka, nu kan han bli nummer ett igen efter Wimbledon som börjar imorgon klockan 13.

Snart är han en före Pete, men för mig så kvartstår han alltid på samma plats, etta eller tvåa i världen. Han är alltid Roger som fixar sin bandana och trycker fram sitt bröst för en backhand.

Ich liebe dich, Roger.

X Bato