Ikväll var jag hemma hos Jeppe Hussfelt och kollade på Champions League med mitt fotbollslag.

Jeppe sa till mig när kvällen var slut att jag inte skulle öppna mitt hjärta så mycket som jag brukar. För mig är det totalt omöjligt mot mitt lag.

10 minuter efter att Jeppe sagt det skulle Jag , Joss och Fred Persson åka bil till Hornstull där vi skulle släppa av Fred. Just där brast allt för mig.

Jag har tidigare berättat vad jag känner för Fred, som är min stora idol i Andrea Doria.

Fred berättar om sin situation i Andrea Doria, och berättar att han bara vill spela när han är hundra procent. Jag och Johan som sitter där fram försöker att hålla tårarna borta just i det ögonblicket. Freds ödmjukhet och värme sprider sig så mycket så vi två inte visste vad vi skulle göra.

När Fred sedan sa hejdå vid Hornstull kom det tårar ner för mina kinder, äkta tårar. Tårar som bevisar att den här mannen betyder så fruktansvärt mycket för mig.

Tårarna beskriver främst vad jag känner för han som person. Du hittar inte en underbarare vän och i mitt fall idol, än Fred Persson.

Han har spelat på så mycket högre nivå än vad jag och Johan någonsin har gjort men han beter sig inte som det.

Johan säger till mig precis när Fred slår igen dörren att det är starkt av oss att hålla tårarna borta från denna undebara man när han väl satt med oss i bilen. Jag menar, vad säger man till sin lagkamrat om man helt plötsligt får tårar.

Jag har tyvär spelat med Fred ypperligt lite denna säsong, men jag har tryggheten i att han är min vän utanför banan och kan prata med mig som min förebild och lagkompis. Nästa år ska vi spela mer ihop, och jag vet att vi två kan spela på absolut högsta nivå ihop. På fredag ska vi ta klivet upp i femman tillsammans.

Jag är inte vuxen än, och jag har inte barn än, men jag vet hur jag vill vara när jag blir vuxen, och när jag blir far. Jag vill bli som Fred Persson.