Jag kommer ihåg 90-talet som igår. Då jag kom till sverige så var det stekhett och ett landslag gjorde ett VM som överträffade allt. Niclas Kindvall (min lagkamrat) vann skytteligan i Allsvenskan.

Jag minns också ett lag som spelade fotboll så vackert och vann allt.

AC Milan

Weah med röda skor, unga Maldini och Costacurta, Boban med tröjan utanför, Baresi med för den delen men han hade ju dispans eftersom han fick eksem när den var instoppad. Savisevic med sin teknik. Milan ägde världen. Min första matchtröja skickades från Italien. Nummer 18 stod det på ryggen. Mina flätor i nacken fick likt min store idol på den tiden ligga över både hans namn och nummer. Den gyllene hästsvansen.

Sedan blev man förälskad i ett lag från Madrid som jag känner för som min familj. Milan dog ut, blev trött och gammalt. Man började värva konstigt och charmen dog ut.

Under 2000-talet var det upp eller ner för Milan. Man var alltid där i CL och ligan. Men något kändes fel. Gamla stjärnor gick dit, man började kalla Milan för ett ålderdomshem. Jag höll med till viss del, men jag visste också att Milan kunde spela fotboll på en högstanivå som ingen annan har.

Igår blev jag kär i Milan igen.

Då spelade man med uppspel och tillbakaspel, en fantastisk target och en pånyttfödd Ronaldinho. Becks var precis lika bra som 2001 och Pirlo älskade att vara på planen. Härföraren var en kille som följt med Milan i vått och torrt, precis som Guti i Real. Han har nummer 23 på ryggen och var bäst på plan. 

När han blir gammal så kommer han säga till sina barn att han var kapten i Milan och fick ha kvar sitt nummer då världens kändaste spelare kom till Milan.

Jag säger helre det till mina barnbarn än att ha vunnit VM-guld 1998 med Frankrike med nummer 9 på ryggen och sämst i hela turneringen. Det syns kanske mer i troférummet men inte i själen och i romantikens värld.

mvh
Clarence